Illustration av Emma Österman. Bilden föreställer olika hinder som rivs.

Intervju med Terese Raymond om kartläggningen Digitala samhällshinder

Hej Terese Raymond från Digidelnätverket!

Region Västernorrland, Mittuniversitetet och Digidelnätverket har tillsammans nyligen avslutat en kartläggning om digitala samhällshinder, den är vi nyfikna på att höra mer om!

Berätta om dig och din roll?

Jag heter Terese Raymond och är nationell samordnare för Digidel. Det är en plattform för samverkan mellan aktörer som på olika sätt arbetar med digital delaktighet. Digidel har funnits i över tio år och var från början ett initiativ från Internetstiftelsen. Idag finns ett trettiotal DigidelCenter. Det viktigaste med samordningsuppdraget är att få en gemensam och tydlig bild av de olika typer av stöd som krävs när alla förväntas kunna använda digitala vägar i kontakter med samhället.

Den här kartläggningen, vilket är dess syfte och bakgrund?

Det här är en rapport om människans möte med teknik i det digitala samhället och hur vi tillsammans kan underlätta det mötet. Det har visat sig att det alltmer digitaliserade samhället tyvärr inte har gjort vardagen enklare för alla. Tvärtom har nya digitala lösningar skapat nya hinder i kontakten med både offentliga och privata aktörer. Kartläggningen i Region Västernorrland är både en beskrivning av olika digitala hinder och berättelser om strategier för att riva dem. Jag gjorde kartläggningen tillsammans med Katarina Gidlund, professor och digitaliseringsforskare vid Mittuniversitet, på uppdrag av Region Västernorrland.

Vilka är de viktigaste resultaten från kartläggningen?

Rapporten synliggör att många digitala hinder är svåra att lösa för den som drabbas. Det är hur vi bygger digitala tjänster – och möjliggör för alla att kunna använda dessa – som påverkar det. Ett intressant resultat är hur många aktörer som ger sina besökare stöd i den digitala omställningen. Det kan vara både som ett formellt uppdrag eller ske mer informellt, vid sidan av det man egentligen ska göra. Dessvärre saknas kontaktytor mellan aktörerna så idag finns inga tydliga ekosystem för det här grundläggande digitala omsorgsarbetet. Det saknas även systematik i den kunskap som stöttande aktörer samlar in när det gäller samhällets digitala hinder. Tänk om man skulle kunna samla data om allt digitalt krångel som sker runtom i Sverige varje dag? Med rätt information skulle de som har möjlighet att förbättra systemen kunna bygga bort hinder genom att skapa mer tillgängliga och användarvänliga lösningar.

Vad skulle du säga är de viktigaste eller största utmaningarna?

En av de största utmaningarna just nu är att digitalisera på rätt sätt, med både tillgänglighet och användarvänlighet i fokus. Det är inte rimligt att en tidsbesparande digitalisering hos en viss aktör medför att andra behöver lägga samma – eller i värsta fall ännu mer – tid på att lösa en viss uppgift. En annan stor utmaning är att garantera likvärdighet i det digitala samhället. Här gäller det både att säkra tillgången till teknik, erbjuda stöd av olika slag och se till att digitala tjänster blir enklare att använda.

Vad händer nu?

Just nu är min bild att det händer massor! Nyligen berättade DIGG att en statlig e-legitimation kommer att bli verklighet, Digin ger flera verktyg för ökad webbtillgänglighet, DigidelCenter öppnar runtom i landet och ytterligare två rapporter på temat digitalt utanförskap har publicerats under våren. Dessutom är vi i ett skede där vi kan dra massor av lärdomar av den ”krisdigitalisering” som skedde under pandemin. Min förhoppning är att kartläggningen i Region Västernorrland kan inspirera fler att göra aktörskartor och skapa samverkan och bygga ekosystem för ett smidigare arbete med stöd, support och användardriven digitalisering.

Hur får användare/medborgare information om kartläggningen och var de kan vända sig för att få stöd med digitala tjänster?

Rapporten sprids via olika nationella nätverk till aktörer som arbetar med digitalisering och delaktighet. Den breda allmänheten har nog dessvärre fortfarande ganska svårt att förstå vart man ska vända sig med olika tekniska krångel. Det beror förstås även på vad man behöver hjälp med. Den som saknar internetuppkoppling eller annan teknik kan låna datorer på närmaste bibliotek. Där kan man också få hjälp att skaffa e-post och för en mer allmän digital orientering eller informationssökning. Men, apropå det jag nämnde ovan att en digitalisering som sparar tid åt någon inte får stjäla tid någon annanstans, så vore nog det bästa om respektive tjänsteleverantör även tar ansvar för att rätt support och förutsättningar finns på plats för alla som man vill kommunicera digitalt med. Och förstås, det gäller att den tjänst som erbjuds är tillgänglig och enkel att använda!